Lust till livet, är det en självklarhet?

Jag har upplevt och erfarat att det inte kommer av sig själv, att hitta lusten. För enligt mig så är det det som livet handlar om, eller som gör livet värt att leva. Lusten att att vakna, komma hem, träffa kompisar, älskade och att prova sina vingar runt om i världen. För lusten är alltid större än allt negativt. Att göra saker som du verkligen vill, erkänner för dig själv att du vill och brinner för. Det är ofta inte saker som kommer som en blixt från klar himmel utan snarare från en grå december månad, en halv whiskey och tio besök hos terapeften, men det viktigaste är att du letar, för när du letat och upptäckt, den betalningen du får av välmående kan inte den rikaste person köpa av pengar.

Min lust till fotboll är enorm, det är inte mycket som kan mätas med en bra champions league eller Premier league match. Njuta av en precis avvägd passning, dribbling eller en genialisk tanke, en tanke som blev genialiskt slagen boll eller som stannar vid just en tanke. Det är mäktigt att se ett lag som fungerar, drar åt samma håll, när det börja synas och syns när tankesättet är lika, när man sliter jobbar och tar uppoffrande löpningar för varandra. Men lika förundrande och fundeersam när det inte fungerar, proffissionella spelare, med liknande mål och vilja inte får det att stämma, kan vara en slags njutning av förundran.

Men va fan, deras löner börjar fan att spåra ut, har varit på väg åt helt astronomiska summor länge, men det är snart på den nivån att man inte kan förmå sig att köpa tröjor, ha sympatier "för dom är ju bara vanliga människor" och jag orkar inte höra deas gnäll på media. Som Zlatan t.ex han tjänar nu med sin nya lön ca 250 000 kr om dagen, han har fan inte rätt att klaga, med tanke på att han tjänar som två årslöner vad en barnskötare tjänar. Klaga kan han göra, men räkna inte med att få sympatier.